lifebyF

Jag har precis skypeat med S, det är helt sjukt hur vi kan ventilera allt och prata om precis allt och ingenting. Jag har släppt ut känslor som jag tror att jag till och med gömt för mig själv. Jag vill inte erkänna för mig själv att jag känner så här för jag vet att jag får det svårare här i Oslo då, Jag kan formulera mig så här..

Känslorna jag hela tiden kämpat för att gömma i garderoben har nu brytit sig loss och flyger runt i mitt huvud och jag förstår inte riktigt själv vad jag tänker. Men jag har aldrig i mitt liv känt mig så här vilsen förut, jag vill inte sitta och tycka synd om mig själv hela tiden och jag vill inte ha någons medömkan. Jag vill göra det bästa av situationen och leva mitt liv här i Oslo.

Men om jag måste kämpa så mycket för att göra det bästa av situationen och ändå inte känna att jag hör hemma här, är jag då på rätt plats?

Jag vill bara kunna skriva orden, I got a feeling that I belong.. och känna att de stämmer in på mig.
Jag vill bara komma upp på fötter igen och känna att det jag gör är meningsfullt och att jag inte ska kämpa för att må bra eller hela tiden göra det bästa av situationen. Jag vill bara känna att situationen är den bästa!



Det är en konstig känsla att stå mitt ibland en så stor mängd människor och ändå känna sig som en vilsen liten flicka, så ensam..

F.